20 oktober
Sitter vid min skolbänk i skolan och funderar över livet, vad man vill bli och vad man känner just nu för ögonblicket vad som är bäst för mig. Är trött och beskymrad och känner mig rädd för framtiden. Jag vill bli vuxen, jag vill kunna ta egna beslut och leva som jag vill, men inte ensam. Jag vill vara ensam med att kunna ha egen kontroll och välja mina egna val, jag vill klara mig själv och bo i egen lägenhet, men ensamheten är en räddsla för mig. Att bli lämnad ensam eller att få lägga mig isängen i ett tomt rum. Det finns alltid hinder i livet som man vill gå över men det finns alltid något som stoppar dig från dom små stegen. Det kan handla om ett ord eller en snedtrampning. Där står man hård som sten och kan inte röra en fena.
Många säger att det bara är en själv som kan stoppa en, det kan stämma, men det finns mycket annat som hindrar en.
Och här står man liten och rädd för världen, jag gillar att upptäcka nya saker och äventyr men du skrämmer jag upp mig mer och mer och jag håller på att bli liten igen. Börjar bli skör svag och det skrämmer mig också. Jag har alltid viljat vara den "Hårda" tjejen som klarar de som inte kanske "alla" andra skulle klara av utan att gå ner hukad och stänga sig själv inne. Jag har alltid varit tvärt om, när ingen ser är jag den personen, som är rädd och liten och vågar ingenting. Utåt ska man vara tuff och låsas vara stark. Säger inte att jag aldrig har varit stark eller alltid svag, men det finns alltid något mellan ting. Där har jag stått och nu börjar det gå bakåt på visa sidor. Jag står i det läget att jag inte vet hur jag skulle klara av grejer eller nya reaktioner eller saker från förr. Man står i en onödig sitts och jag vill inte stå här. Jag vill kunna vara stark utan att behöva låsas att vara det och jag vill vara den jag vill vara!
Många säger att det bara är en själv som kan stoppa en, det kan stämma, men det finns mycket annat som hindrar en.
Och här står man liten och rädd för världen, jag gillar att upptäcka nya saker och äventyr men du skrämmer jag upp mig mer och mer och jag håller på att bli liten igen. Börjar bli skör svag och det skrämmer mig också. Jag har alltid viljat vara den "Hårda" tjejen som klarar de som inte kanske "alla" andra skulle klara av utan att gå ner hukad och stänga sig själv inne. Jag har alltid varit tvärt om, när ingen ser är jag den personen, som är rädd och liten och vågar ingenting. Utåt ska man vara tuff och låsas vara stark. Säger inte att jag aldrig har varit stark eller alltid svag, men det finns alltid något mellan ting. Där har jag stått och nu börjar det gå bakåt på visa sidor. Jag står i det läget att jag inte vet hur jag skulle klara av grejer eller nya reaktioner eller saker från förr. Man står i en onödig sitts och jag vill inte stå här. Jag vill kunna vara stark utan att behöva låsas att vara det och jag vill vara den jag vill vara!
Kommentarer
Trackback
